Höst
Morgonpromenaden idag inträffade ngt senare. Frukostritualen med nybryggt kaffe och morgontidning tog längre tid än vanligt. Troligast för att det är en av de sista härliga semesterfrukostarna. Finns inget härligare än att sitta med kaffekoppen på morgonen och läsa vad som hänt i världen sen igår.
Höstens vindar kändes så fort jag kom utanför porten.
Sahara Hotnights fyllde den mesta av promenaden idag. Det braiga humöret infann sig på en gång och har hållt i sig hela dagen.
Uphooking med Juliet stod på schemat idag, så efter intagandet av lunch cyklade jag fort fort ner till stan. Jag är den eviga Förlåt att jag är sen-vännen som alla alltid stampandes och tittandes på klockan står och väntar på.
En kaffe och muffins senare (oj med muffins det äts nuförtiden) vandrade vi stadens gator fram. Klädaffärer fick idag vika undan för inredningsbutiker.
Första mössan inför den redan annalkande hösten införskaffades.
Ja, jag vet att det ännu bara är augusti. Men jag längtar till mössor och kaffe i eftermiddagsmörkret på mysiga caféer.
Mössor är något av det bästa jag vet.
Att sedan solen bröt igenom molnen på hemvägen och gjorde att den stickade hösttröjan nästan blev för varm får mig inte ur balans.
Hösten är på intågande och min nya mössa väntar på att få känna de kyliga vindarna.
Dags för kaffe och kanske en muffins.
Höstens vindar kändes så fort jag kom utanför porten.
Sahara Hotnights fyllde den mesta av promenaden idag. Det braiga humöret infann sig på en gång och har hållt i sig hela dagen.
Uphooking med Juliet stod på schemat idag, så efter intagandet av lunch cyklade jag fort fort ner till stan. Jag är den eviga Förlåt att jag är sen-vännen som alla alltid stampandes och tittandes på klockan står och väntar på.
En kaffe och muffins senare (oj med muffins det äts nuförtiden) vandrade vi stadens gator fram. Klädaffärer fick idag vika undan för inredningsbutiker.
Första mössan inför den redan annalkande hösten införskaffades.
Ja, jag vet att det ännu bara är augusti. Men jag längtar till mössor och kaffe i eftermiddagsmörkret på mysiga caféer.
Mössor är något av det bästa jag vet.
Att sedan solen bröt igenom molnen på hemvägen och gjorde att den stickade hösttröjan nästan blev för varm får mig inte ur balans.
Hösten är på intågande och min nya mössa väntar på att få känna de kyliga vindarna.
Dags för kaffe och kanske en muffins.
Kakbak
Det har spridit sig en mycket angenäm doft i mitt hem.
En blandning av choklad och mint tror jag mig känna.
Och jag vet varför det doftar så undebart.
För att jag har bakat.
Härliga stora chokladmuffins med after eight i.
De är fortfarande för varma för att jag skall smaka en, så jag inväntar avsvalnandet.
Sitter framför tv:n för en gångs skulls. Den har nästan blivit bara som en del av inredningen i mitt hem, som en blomkruka eller gardinerna i fönstret. Finns där för syns skull. Jag lägger inte märke till dem men de måste finnas där för andra människor i min omgivning, som annars hade tyckt att jag vore en aning underlig.
Inuti tv:n finns just nu stefan holm. Han hoppar högt högt och vill få en medalj av ädlaste valör.
Senare denna eftermiddag skall jag ta mig ut i det ständigt växlande dagsvädret. Hoppas att regnet inte börjar falla på mitt huvud.
En promenad är alltså aktiviteten.
Möjligtvis att kameran blir min följeslagare denna dag.
Jo, för jag har faktiskt köpt mig en kamera även jag. Försår inte hur jag har kunnat leva mitt liv utan denna tingest. Jag älskar fotografier och att fånga min omgivning i de mest konstiga vinklar. Så nu mina kära vänner, och ovänner, skall ni se upp med vad som ni tar er för i min närvaro. Allt, precis allt, kan hamna i Beez arkiv av spännande och totalt ointressanta händelser.
Kaffe avnjutes i denna stund och nu skall en muffin även intagas.
Om du är snäll kan du kanske få smaka.
En blandning av choklad och mint tror jag mig känna.
Och jag vet varför det doftar så undebart.
För att jag har bakat.
Härliga stora chokladmuffins med after eight i.
De är fortfarande för varma för att jag skall smaka en, så jag inväntar avsvalnandet.
Sitter framför tv:n för en gångs skulls. Den har nästan blivit bara som en del av inredningen i mitt hem, som en blomkruka eller gardinerna i fönstret. Finns där för syns skull. Jag lägger inte märke till dem men de måste finnas där för andra människor i min omgivning, som annars hade tyckt att jag vore en aning underlig.
Inuti tv:n finns just nu stefan holm. Han hoppar högt högt och vill få en medalj av ädlaste valör.
Senare denna eftermiddag skall jag ta mig ut i det ständigt växlande dagsvädret. Hoppas att regnet inte börjar falla på mitt huvud.
En promenad är alltså aktiviteten.
Möjligtvis att kameran blir min följeslagare denna dag.
Jo, för jag har faktiskt köpt mig en kamera även jag. Försår inte hur jag har kunnat leva mitt liv utan denna tingest. Jag älskar fotografier och att fånga min omgivning i de mest konstiga vinklar. Så nu mina kära vänner, och ovänner, skall ni se upp med vad som ni tar er för i min närvaro. Allt, precis allt, kan hamna i Beez arkiv av spännande och totalt ointressanta händelser.
Kaffe avnjutes i denna stund och nu skall en muffin även intagas.
Om du är snäll kan du kanske få smaka.
Bakis
Huvudet värker.
Magen vill inte ha någonting.
Vatten dricks i mängder.
Ångesten lurar runt hörnet.
Klöks när glasen från igår måste diskas och slattar hällas ut.
Ljudet av glas som klirras när alla flaskor kastas i återvinningen.
Sover bort hela dagen framför TV:n.
Pizza och chips intages.
Alla vänner rings upp och allt dumt som jag har ett svagt minne av att ha gjort bekräftas.
Så borde jag definitivt känna idag.
Men det gör jag inte.
Oförskämt ickebakis är jag.
Skål!
Saker jag tycker om
Vänner. Vilken tur jag har som har hittat de mest underbara vännerna i hela världen. Men de är bara mina, så keep your hands off them. Love u girlies.
Glass. Mjukglass med sånt där svart, blått lakritsströssel.
Musik. Hade inte överlevt en enda dag utan musik. När jag går, när jag äter, när jag borstar tänderna, när jag kör bil, när jag städar, när jag dör. Gillar inte tystnaden.
Öl. Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva. Men så är det faktiskt. Beas ciderera är över.
Karlar. Kan inte leva utan er. Det vore det bästa. Men, what is a girl to do? Like you too much. Ni är mysigare att krama än flickor. How can that be, Bee?
Mat. Riktig lagad mat tycker jag om. Allt mer sällan detta intages dock. Måste hitta mig en kock och behålla honom. Behålla är mitt ständiga problem.... Men mat det tycker jag om, det borde vara anledning nog för att stå ut med en karl.
Dansa. Upp och hoppa. Skaka rumpan. Discodans och Bea är ett bra par. Dansa själv hemma i min lägenhet går också bra, men dansas görs faktiskt bäst i sällskap.
Promenera. Med min musik i öronen skulle jag kunna gå hur långt som helst.
Studera människor. Sitta på ett café eller en resturang och bara titta på människor tycker jag är spännande. Socialt beteénde är kul att studera. Jag tycker om männisikor helt enkelt.
Familj. Tänk om jag inte hade haft min familj, vad ensam jag hade varit då. Världens bästa familj har jag minsann.
Skriva. Skrivandet är ett utlopp, för arga, ledsna eller roliga tankar. Utan skrivandet skulle jag sprängas. Min hjärna hade blivit alldeles för full av tankar och en explosion hade varit oundviklig.
Kramar. Jag älskar kramar. Kramar alla så ofta jag kommer åt. Finns det ngt mysigare än att kramas?
Åka. Bil, tåg, buss, flygplan. Allt utom båt är skönt att åka, vatten är sååå skrämmande. Med sällskap så kan resan vara bättre än målet.
Mjölk. Får egentligen inte dricka mjölk säger min mage. Men det är så gott. Speciellt en bakfylledag, då finns inget bättre än mjölk.
Prata. Med mina vänner, med pojken, med mamman och pappan, med arbetskamrater, med nya människor, med gamla människor, med syskon, med barn, med dig.
Tänk vad mycket det finns att tycka om.
Over and out amigos.
Glass. Mjukglass med sånt där svart, blått lakritsströssel.
Musik. Hade inte överlevt en enda dag utan musik. När jag går, när jag äter, när jag borstar tänderna, när jag kör bil, när jag städar, när jag dör. Gillar inte tystnaden.
Öl. Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva. Men så är det faktiskt. Beas ciderera är över.
Karlar. Kan inte leva utan er. Det vore det bästa. Men, what is a girl to do? Like you too much. Ni är mysigare att krama än flickor. How can that be, Bee?
Mat. Riktig lagad mat tycker jag om. Allt mer sällan detta intages dock. Måste hitta mig en kock och behålla honom. Behålla är mitt ständiga problem.... Men mat det tycker jag om, det borde vara anledning nog för att stå ut med en karl.
Dansa. Upp och hoppa. Skaka rumpan. Discodans och Bea är ett bra par. Dansa själv hemma i min lägenhet går också bra, men dansas görs faktiskt bäst i sällskap.
Promenera. Med min musik i öronen skulle jag kunna gå hur långt som helst.
Studera människor. Sitta på ett café eller en resturang och bara titta på människor tycker jag är spännande. Socialt beteénde är kul att studera. Jag tycker om männisikor helt enkelt.
Familj. Tänk om jag inte hade haft min familj, vad ensam jag hade varit då. Världens bästa familj har jag minsann.
Skriva. Skrivandet är ett utlopp, för arga, ledsna eller roliga tankar. Utan skrivandet skulle jag sprängas. Min hjärna hade blivit alldeles för full av tankar och en explosion hade varit oundviklig.
Kramar. Jag älskar kramar. Kramar alla så ofta jag kommer åt. Finns det ngt mysigare än att kramas?
Åka. Bil, tåg, buss, flygplan. Allt utom båt är skönt att åka, vatten är sååå skrämmande. Med sällskap så kan resan vara bättre än målet.
Mjölk. Får egentligen inte dricka mjölk säger min mage. Men det är så gott. Speciellt en bakfylledag, då finns inget bättre än mjölk.
Prata. Med mina vänner, med pojken, med mamman och pappan, med arbetskamrater, med nya människor, med gamla människor, med syskon, med barn, med dig.
Tänk vad mycket det finns att tycka om.
Over and out amigos.
Glad
Idag vill jag krama hela världen.
Kan inte påstå att jag vaknade med ett leende på läpparna, som man gör ibland. Klockan började väsnas klockan sju. Varför? tänkte jag i mitt halvvakna tillstånd.
Tvätta....
Snoozade ändå en halvtimme vilket är mindre bra under en tvättid.
Väl nere i tvättstugan poppade Mika med Grace Kelly upp i huvudet.
I can bee brown. I can bee blue. ....I can bee anything you like.....Why don´t you just walk out the door?
Dansade några vändor bland smutsiga trosor och sockor medan jag fyllde mina maskiner.
Studsade upp för trappan till morgonkaffet.
Efter att nu ha lyssnat på de mest glada låtarna som finns i min winamprepetoar,
Var ligger landet där man böjer bananerna? (sinnessjukt att lyssna till egentligen. Big A:s fel =) )
Det är så synd att du är så söt (i know, it´s a shame)
Visit to Vienna (who´s fooling who?)
Allright (fotboll fotboll fotboll)
I want you to want me (från Dawson´s Creak, you remember? Favvoserien under studietiden)
och dansat genom hela lägenheten varv på varv, så är jag redo för en alldeles, alldeles underbar dag.
Lunch på stan med världens härligaste joddlar Sara. Lite shopping på det.
Ibland tror jag att jag är världens lyckligaste.
Det tokregnar ute, på min semester. Jag håller på att tvätta. Förmodligen får jag gå in och jobba en snutt imorgon. Jag behöver städa. Kattlådan måste rengöras. Sovit dåligt har jag.
Hur är det möjligt att känna denna glädje och absoluta livsgnista?
Jag vill krama hela världen idag.
Kom hit och krama mig.
Puss på alla världens söta människor.
Har du kramat någon idag?
Bilder av dig
Om intrycket av mig är konstig så kommer det efter dagens fullständigt ointressanta inlägg snarare att vara störd.
Bilder och meningar ploppar upp i mitt huvud titt som tätt. Snarare tätt tror jag. Vad är titt förresten?
Vet inte riktigt hur andras hjärnor fungerar men förhoppningsvis och förmodligen inte som min.
Skrika får jag ofta lust till.
Skrika på människor som agerar dumt eller helt enkelt är dumma.
Men man får inte skrika på människor som man inte känner. På människor som man känner kan man få skrika ibland. Bäst är om de då skriker tillbaks. Finns ingenting som är så frustrerande som att skrika och vara alldeles galen på en människa som är alldeles lugn.
Lugna människor gör mig nervös.
Bilder av mig själv, och allt som oftast även av andra, klickar i mitt huvud. Ungefär som du blippar fram bild efter bild i en digitalkamera.
Bea som är framme och känner på en punkares röda tuppkam. Härligt de där taggarna känns mot fingertopparna. Undrar vad det är som får det så där hårt och sticksigt.
Bea som med en gigantiskt motorsåg sitter ovanpå biltaket och kapar av allt utmed vägen, ungefär i höjd med antennen där bak på taket.
Mamman längre fram i gången på maxi med ungen sittandes i vagnen, som pillar på varenda pryl längs inhandlingsrutten. Hon får plötsligt nog och svingar ungen ungefär som de svingar släggan på friidrottstävlingar på tv, sedan släpper hon honom och han svischar förbi precis ovanför mitt huvud. Jag känner vinddraget i håret.
Meingar och ord sipprar allt som oftast ur min mun. Helt ofrivilligt kan jag försvara mig med. Ibland förstår jag inte ens själv att jag uttalat dem, förrän någon i min omgivning svarar.
Men oftsast stannar orden inne i min komplexa och smått lustiga hjärna, och förblir just tankar.
Varför har tant så där blått hår? Är det medvetet eller bara något som blir liksom?
Måste du klia dig så där på skinkan hela tiden, du står ju mitt på torget.
Uiiii, nu har han rört precis alla nektarinerna med sina smutsiga fingrar. Vem vet vart han varit med dem.
Ungen har fullt med snor i hela näsan, borde inte hans mamma se det? Jag ser ju det.
Jag tycker att det är jobbigt med tysta människor.
Jag pratar och pillar med allt möjligt om jag råkar ut för en människa som bara svarar med ett tyst hummande, som bara sitter rätt upp och ner och bara är.
Munnen min går som en gräsklippare ungefär. Ju tystare du är desto snabbare frekvens av ord kommer ur min mun.
Störd och i behov av professionell hjälp, kan vara så.
Men tråkighet, det är sällan jag drabbas av detta omen.
Bilder och meningar ploppar upp i mitt huvud titt som tätt. Snarare tätt tror jag. Vad är titt förresten?
Vet inte riktigt hur andras hjärnor fungerar men förhoppningsvis och förmodligen inte som min.
Skrika får jag ofta lust till.
Skrika på människor som agerar dumt eller helt enkelt är dumma.
Men man får inte skrika på människor som man inte känner. På människor som man känner kan man få skrika ibland. Bäst är om de då skriker tillbaks. Finns ingenting som är så frustrerande som att skrika och vara alldeles galen på en människa som är alldeles lugn.
Lugna människor gör mig nervös.
Bilder av mig själv, och allt som oftast även av andra, klickar i mitt huvud. Ungefär som du blippar fram bild efter bild i en digitalkamera.
Bea som är framme och känner på en punkares röda tuppkam. Härligt de där taggarna känns mot fingertopparna. Undrar vad det är som får det så där hårt och sticksigt.
Bea som med en gigantiskt motorsåg sitter ovanpå biltaket och kapar av allt utmed vägen, ungefär i höjd med antennen där bak på taket.
Mamman längre fram i gången på maxi med ungen sittandes i vagnen, som pillar på varenda pryl längs inhandlingsrutten. Hon får plötsligt nog och svingar ungen ungefär som de svingar släggan på friidrottstävlingar på tv, sedan släpper hon honom och han svischar förbi precis ovanför mitt huvud. Jag känner vinddraget i håret.
Meingar och ord sipprar allt som oftast ur min mun. Helt ofrivilligt kan jag försvara mig med. Ibland förstår jag inte ens själv att jag uttalat dem, förrän någon i min omgivning svarar.
Men oftsast stannar orden inne i min komplexa och smått lustiga hjärna, och förblir just tankar.
Varför har tant så där blått hår? Är det medvetet eller bara något som blir liksom?
Måste du klia dig så där på skinkan hela tiden, du står ju mitt på torget.
Uiiii, nu har han rört precis alla nektarinerna med sina smutsiga fingrar. Vem vet vart han varit med dem.
Ungen har fullt med snor i hela näsan, borde inte hans mamma se det? Jag ser ju det.
Jag tycker att det är jobbigt med tysta människor.
Jag pratar och pillar med allt möjligt om jag råkar ut för en människa som bara svarar med ett tyst hummande, som bara sitter rätt upp och ner och bara är.
Munnen min går som en gräsklippare ungefär. Ju tystare du är desto snabbare frekvens av ord kommer ur min mun.
Störd och i behov av professionell hjälp, kan vara så.
Men tråkighet, det är sällan jag drabbas av detta omen.
Svamp
Kniven åkte fram.
Ett läskigt rispande ljud uppstod när bladet skar genom håret.
Jag som trodde att allt mitt hår försvann förra gången hon satte kniven i det, blev varse att så var inte alls fallet.
Jag som trodde att mitt hår var kort förut, blev snabbt varse att kort kan bli mycket kortare.
"Du har väldigt mycket hår just här fram." *Risssssssssssssssp*
Inte nu längre.
"Det blir en riktigt lättskött frisyr det här."
Ja utan hår blir det ju jobbigt att försöka få en frisyr.
"Du är ju inte svarthårig egentligen."
Damn, min hemlighet är uppdagad!
Mamma, min älskade mamma. Imorgon blir det till att färga din dotters hår vackert svart igen. Jag ser redan tårarna i min fars ögon.
"Så där ja. Nu skall jag bara ta i lite vax och lägga den där sista touchen."
Vid det här laget blundar jag. Jag kniper ihop ögonen stenhårtoch tänker mig någon annanstans. Varför får jag alltid dessa oåterkalliga (hur tusan stavas det då?) infall? Tänka efter är, och har aldrig varit, min starka sida.
"Lite sextiotal över din nya look. Trivs du?"
Jag kisar. Försiktigt öppnar jag ett öga i taget.
Första intrycket är svamp.
Betalar. Ser glad ut. Tackar så mycket. Dörren plingelingar på min väg ut i solljuset. Vad gör alla mäniskor här?
Cyklar hem i 120 km/h.
Låser in mig i badrummet. Varför låser jag? Vem skall komma hem till min lägenhet tror jag egentligen?
Men efter en egen touch på min nya frisyr, lite rufsigare, lite mer bus, är jag faktiskt nöjd.
Det är jag helt enkelt.
Varje gång ja ser min spegelbild hajar jag till. Vilken cool friss. Men! Det är ju jag!
Hur kunde hon veta att detta är jag?
Tackar kniven för mitt nya busiga jag.
Ett läskigt rispande ljud uppstod när bladet skar genom håret.
Jag som trodde att allt mitt hår försvann förra gången hon satte kniven i det, blev varse att så var inte alls fallet.
Jag som trodde att mitt hår var kort förut, blev snabbt varse att kort kan bli mycket kortare.
"Du har väldigt mycket hår just här fram." *Risssssssssssssssp*
Inte nu längre.
"Det blir en riktigt lättskött frisyr det här."
Ja utan hår blir det ju jobbigt att försöka få en frisyr.
"Du är ju inte svarthårig egentligen."
Damn, min hemlighet är uppdagad!
Mamma, min älskade mamma. Imorgon blir det till att färga din dotters hår vackert svart igen. Jag ser redan tårarna i min fars ögon.
"Så där ja. Nu skall jag bara ta i lite vax och lägga den där sista touchen."
Vid det här laget blundar jag. Jag kniper ihop ögonen stenhårtoch tänker mig någon annanstans. Varför får jag alltid dessa oåterkalliga (hur tusan stavas det då?) infall? Tänka efter är, och har aldrig varit, min starka sida.
"Lite sextiotal över din nya look. Trivs du?"
Jag kisar. Försiktigt öppnar jag ett öga i taget.
Första intrycket är svamp.
Betalar. Ser glad ut. Tackar så mycket. Dörren plingelingar på min väg ut i solljuset. Vad gör alla mäniskor här?
Cyklar hem i 120 km/h.
Låser in mig i badrummet. Varför låser jag? Vem skall komma hem till min lägenhet tror jag egentligen?
Men efter en egen touch på min nya frisyr, lite rufsigare, lite mer bus, är jag faktiskt nöjd.
Det är jag helt enkelt.
Varje gång ja ser min spegelbild hajar jag till. Vilken cool friss. Men! Det är ju jag!
Hur kunde hon veta att detta är jag?
Tackar kniven för mitt nya busiga jag.
En deppig dag
Vaknade 09:27 med en konstig känsla i magen.
Gick upp och satte på kaffe.
Startade datorn och sade gomorron till vännen som också vaknat nyligen. Musik började utbytas.
Morgontidningen slogs upp. Kaffet hälldes upp. I total avsaknad av hungerskänslor avstod jag frukostmackan.
Känslan i magen gjorde sig påmind igen.
Någon timme passerade framför datorn i en ganska djup konversation. Kan man konversera skriftligt, eller är de bara ord som egentligen aldrig har uttalats?
Walkingpjucksen åkte på precis som vanligt. Med min underbara Marit Bergman i öronen (tack för albumet vännen) började dagens promenad mot ännu en ledig dag.
Ungefär i höjd med Örjansvall kände jag igen känslan som infunnit sig sedan ögonen slogs upp.
Sorgsenhet.
Jag är aldrig beredd när den kommer.
Därför blir den alltid starkare än jag klarar av.
Resten av promenaden var ett töcken av tankar.
Hemma intog jag min sena kombination av frukost och lunch.
Lade mig sedan, som alltid när känslan finns där, på golvet i vardagsrummet. Musiken brukar jaga den på flykt.
Men idag fick jag inse mig besegrad. Den är här för att stanna.
Får göra mitt bästa för att dagen delad med sorgsenheten ska kännas så bra som möjligt.
Bakom glädje och skratt kan döljas ett rått, hårt och känslolöst temperament. Men bakom sorgen finns ingenting annat än sorg.
Gick upp och satte på kaffe.
Startade datorn och sade gomorron till vännen som också vaknat nyligen. Musik började utbytas.
Morgontidningen slogs upp. Kaffet hälldes upp. I total avsaknad av hungerskänslor avstod jag frukostmackan.
Känslan i magen gjorde sig påmind igen.
Någon timme passerade framför datorn i en ganska djup konversation. Kan man konversera skriftligt, eller är de bara ord som egentligen aldrig har uttalats?
Walkingpjucksen åkte på precis som vanligt. Med min underbara Marit Bergman i öronen (tack för albumet vännen) började dagens promenad mot ännu en ledig dag.
Ungefär i höjd med Örjansvall kände jag igen känslan som infunnit sig sedan ögonen slogs upp.
Sorgsenhet.
Jag är aldrig beredd när den kommer.
Därför blir den alltid starkare än jag klarar av.
Resten av promenaden var ett töcken av tankar.
Hemma intog jag min sena kombination av frukost och lunch.
Lade mig sedan, som alltid när känslan finns där, på golvet i vardagsrummet. Musiken brukar jaga den på flykt.
Men idag fick jag inse mig besegrad. Den är här för att stanna.
Får göra mitt bästa för att dagen delad med sorgsenheten ska kännas så bra som möjligt.
Bakom glädje och skratt kan döljas ett rått, hårt och känslolöst temperament. Men bakom sorgen finns ingenting annat än sorg.
Jag bor här
Kikar försiktigt in i garderoben.
Jo, det är mina kläder som hänger där. Där är de nya svarta byxorna och jomenvisst är det där min rosa skjorta, oanvänd sedan ett bra tag men visst är det den. Allt som hänger därinne verkar vara mitt.
Fortsätter in i vardagsrummet. Titta! Där är bröllopsfotot av min älskade syster och hennes man. Krukväxterna verkar leva, men de påminner trots allt om de som jag köpte på plantagen i höstas så de är nog mina de också.
I soffan ligger två katter. Mina söta sovande katter. Kliar dem lite bakom öronen. Borsta er borde jag minsann.
Trippar barfota på tå in i köket. De glada ansiktena på fotografierna som sitter på kylskåpet är välbekanta. Världens bästa bror, återigen syster, världens sötaste mor och far samt små underbara syskonbarn. Och där är ju tom jag, stranden i Båstad förra sommaren. Ångrar inte en sekund att jag klippte av allt det där håret.
Hemtrevligt kök. Det är viktigt med hemtrevligt kök. Frukt i fruktskålen och kaffet står på i kannan.
Sovrummet nästa. Dörren är stängd. Gläntar försiktigt på den. Min nalle. Min enda vän när jag fick ett plötsligt infall (har ju sagt att det händer allt som oftast) och flyttade ensam till Visby mitt i vintern. Hur längesen är det nu? Hmm, måste iallafall vara 3 år sen. Gullig pojke gav den till mig att krama när jag kände mig ensam. Och ensam var jag.
Tofflorna från Egypten som mamman köpte till mig står på sängbordet, precis som de alltid gör hemma hos mig.
Provligger sängen. Min underbart sköna huvudkudde. Ligger här en stund och bara är.
Då slår det mig. Jag bor här.
Det är mitt hem, som jag har skapat. Mitt eget.
Häller upp en kopp kaffe och sätter mig vid mitt köksbord.
Jag känner mig hemma här.
Jo, det är mina kläder som hänger där. Där är de nya svarta byxorna och jomenvisst är det där min rosa skjorta, oanvänd sedan ett bra tag men visst är det den. Allt som hänger därinne verkar vara mitt.
Fortsätter in i vardagsrummet. Titta! Där är bröllopsfotot av min älskade syster och hennes man. Krukväxterna verkar leva, men de påminner trots allt om de som jag köpte på plantagen i höstas så de är nog mina de också.
I soffan ligger två katter. Mina söta sovande katter. Kliar dem lite bakom öronen. Borsta er borde jag minsann.
Trippar barfota på tå in i köket. De glada ansiktena på fotografierna som sitter på kylskåpet är välbekanta. Världens bästa bror, återigen syster, världens sötaste mor och far samt små underbara syskonbarn. Och där är ju tom jag, stranden i Båstad förra sommaren. Ångrar inte en sekund att jag klippte av allt det där håret.
Hemtrevligt kök. Det är viktigt med hemtrevligt kök. Frukt i fruktskålen och kaffet står på i kannan.
Sovrummet nästa. Dörren är stängd. Gläntar försiktigt på den. Min nalle. Min enda vän när jag fick ett plötsligt infall (har ju sagt att det händer allt som oftast) och flyttade ensam till Visby mitt i vintern. Hur längesen är det nu? Hmm, måste iallafall vara 3 år sen. Gullig pojke gav den till mig att krama när jag kände mig ensam. Och ensam var jag.
Tofflorna från Egypten som mamman köpte till mig står på sängbordet, precis som de alltid gör hemma hos mig.
Provligger sängen. Min underbart sköna huvudkudde. Ligger här en stund och bara är.
Då slår det mig. Jag bor här.
Det är mitt hem, som jag har skapat. Mitt eget.
Häller upp en kopp kaffe och sätter mig vid mitt köksbord.
Jag känner mig hemma här.
Saker att göra när det regnar
- Städa. Tråkigt, men när katthårstussarna yr som löven i en höststorm så känns det nästan som en befrielse när man tar fram dammsucken och med aggressionen hos en skrämd anakonda jagar dem på flykt.
- Nästa torde väl då vara diska. Jag närmade mig diskberget försiktigt i förmiddags. Smög liksom runt hörnet in till köket. Det såg skrämmande och högst ointagbart ut vid första anblicken. Hur kan jag ensam lyckas dra fram all denna disk? När jag dessutom nästintill håller mig vid liv på en kost bestående av mackor, yoggi och bananer, så torde detta gigantiska diskberg inte kunna vara mitt. Men nu fanns det ju där, i mitt eget kök. Så jag angrep det med Yes och diskborste, och till slut var diskstället fullt och vasken tom. Svettigt men nödvändigt.
- Hmmmm, en punkt till inom området städning måste nämnas. Detta för att det faktiskt gjordes idag. Rensning av avloppsbrunnen i badrummet. Bläääärk. På med gula långa gummihandskar och ner med näven i brunnen. Klökas är bara förnamnet.
- Över till mer roligare typer av underhållning. Film. Ett givet inslag under regniga perioder. Helst tillsammans med en kramgo pojke tättintill i soffan under filten, men en kramgo väninna går minst lika bra. Den stora godispåsen är en given inkludering under begreppet film.
- Kakbak är något jag borde ägna mig åt oftare. Underligt är att jag oftast lyckas med kakbak. Jag och matlagning är helt sonika för olika för att ens kunna närma oss varandra under perfekta omständigheter, men jag och kakbak har en gemensam nämnare. På med förklädet som min syster gav mig i tron att detta söta söta plagg med ett hjärta på magen skulle få mig att vilja vara mer i köket, sen bakar jag så mjölet yr.
- Bokläsning. Jag älskar böcker. Att krypa upp i soffan med en bra bok kan vara helt underbart. En kopp te och några varma scones. Lycka. För tillfället lusläses Gardells samlade volym om Juha i Sävbyholm, en komisk men gripande berättelse. läs den.
- Mys med pojkvän. Det allra bästa med regniga dagar är att ligga i samma säng, eller soffa, med en mysig pojkvän. Utan att egentligen göra något alls kan det vara det bästa som finns.
nothing really scares us no longer, we´ve told the nastiest words we could find
if this is it, then who´s fooling who? my baby and i.
Jobba extra på sin semester, hur kunde min lilla mygghjärna gå med på det?
Ja, ja. Nu är det bestämt.
Kan bli kul att se alla gamla bekanta tanter och gubbar. Som vanligt kommer de säkert vara sura på mig och tycka att jag pratar alldeles för mycket, går alldeles för långsamt och är alltjämt alldeles för disträ.
Men annars kan det bli ganska trevligt. Gå och lulla lite för mig själv i min lilla bubbla.
Många tankar passerade i mygghjärnans nervkopplingar idag, under promenaden på berget.
Att vara eller inte vara torde vara dagens fråga.
Vara helt ledig på sin semester, eller jobba extra. Ja, det besvarade vi ganska snabbt. *suck*
Vara glad eller sorgset funderande en dag som denna? Underligt nog är svaret glad, väldigt glad.
Vara hungrig på makaroner och köttbullar eller på mackor och yoggi. Gissa svaret på den mina kära vänner.
Vara lättad eller arg för att vädret vände från stekande sol till svalt molnigt. Lättad torde vara svaret då jag blir så rastlös av allt solande.
Vara kär eller inte? Härlig känsla att vara kär, men ack så förödande.
Hellre vara hatad för den man är, än älskad för något man inte är.
Jobba extra på sin semester, hur kunde min lilla mygghjärna gå med på det?
Ja, ja. Nu är det bestämt.
Kan bli kul att se alla gamla bekanta tanter och gubbar. Som vanligt kommer de säkert vara sura på mig och tycka att jag pratar alldeles för mycket, går alldeles för långsamt och är alltjämt alldeles för disträ.
Men annars kan det bli ganska trevligt. Gå och lulla lite för mig själv i min lilla bubbla.
Många tankar passerade i mygghjärnans nervkopplingar idag, under promenaden på berget.
Att vara eller inte vara torde vara dagens fråga.
Vara helt ledig på sin semester, eller jobba extra. Ja, det besvarade vi ganska snabbt. *suck*
Vara glad eller sorgset funderande en dag som denna? Underligt nog är svaret glad, väldigt glad.
Vara hungrig på makaroner och köttbullar eller på mackor och yoggi. Gissa svaret på den mina kära vänner.
Vara lättad eller arg för att vädret vände från stekande sol till svalt molnigt. Lättad torde vara svaret då jag blir så rastlös av allt solande.
Vara kär eller inte? Härlig känsla att vara kär, men ack så förödande.
Hellre vara hatad för den man är, än älskad för något man inte är.
Dagens uppdrag
Det enda jag har att förmedla innan jag tar på mig bikinin och solglasögonen är :
Tilläggas kan att jag har skavsår i öronen efter mp3:n.
Semesterproblem...
Jobba fint mina kära vänner.
Det enda arbete jag skall utföra idag är när jag går in för att hämta mer dricka eller möjligtvis lite fika.
Over and out.
Die sonne scheint. (Rättstavat?! Tyska i sex år och jag kan iiiiiiingenting.)
Tilläggas kan att jag har skavsår i öronen efter mp3:n.
Semesterproblem...
Jobba fint mina kära vänner.
Det enda arbete jag skall utföra idag är när jag går in för att hämta mer dricka eller möjligtvis lite fika.
Over and out.
Die sonne scheint. (Rättstavat?! Tyska i sex år och jag kan iiiiiiingenting.)
Jag promenerar mig genom livet
Uppe med tuppen, denna ständiga bakisgrej jag har för mig. Alla normalt funtade människor sover till tolv, minst, dagen efter intagande av alkoholhaltiga drycker.
Jag däremot vaknar alltid klockan sju och kan inte för mitt liv somna om.
Lika bra att kliva upp ur sängen på en gång.
Efter intagande av ungefär en liter vatten och två panodil, och med övertygelsen att jag aldrig skall dricka mer, var jag utanför ytterdörren.
Walkingpjucksen var på och med Pink i öronen gav jag mig iväg.
Trodde att baksmällan skulle jagas bort med en långpromenad.
Men trots att jag försökte i två timmar lyckades jag inte det minsta.
200 m från min ljuvligt sköna soffa och tv-zappande (om jag hade haft min fjärrkontroll...) plingar mobilen.
"Skall vi ta en promenad på Galgberget?"
Jag tittar längtansfullt på soffan när jag tvingar ner frukostmackan (jag skall aldrig dricka mer).
På med walkingpjucksen igen.
En lika pigg och glad Jullan med lika snabba pjucks som mina, sen bar det av.
Bilen som heter Pink och är vit, vilket igårkväll var hysteriskt roligt, mötte oss även idag.
Galgberget bestegs med raska kliv.
Gårdagens bravader blev genomgångna. Likaså vad som senare idag skall intagas i matväg, när magen känner sig redo. (jag skall aldrig dricka mer)
Kontentan av dagens två gigantsikt långa promenader är att det är roligare att promenera med pratsamt sällskap.
Nästa uppdrag denna bakfylledag är hämta bil i Harplinge.
Spännande.
Vad ska vi göra med våra liv?
Denna oändliga fråga ställdes av min underbara sötnos till bästa vän idag.
Vi satt med varsin helt vanlig, ordinär kaffe, utan vare sig latte eller mocca, samt en varsin bit läcker cheesecake med jordgubbar, på en uteservering mitt i sommaridyllen Halmstad. Ett Halmstad som idag inte riktigt ville vara vare sig varken soligt, regnigt, varmt eller kallt. Utan mer bara som oss två själar i samförstånd mittemot varandra i ett virrvarr av tanter och barn. Idag är vi bara oss, utan krav och utan behov.
Hon trött efter en tuff vecka på hennes nya superjobb. Jag lite smått uttråkad, men fullt utvilad efter en vecka i ledighet och sköna "jag-gör-precis-vad-jag-vill" dagar.
Hon hade hela helgen spikad, med party inplanerat och hela väskan full med jobb som skulle avklaras. Jag med en helgagenda som säger match, party och ännu fler "jag-gör-precis-vad-jag-vill" dagar.
Vad ska vi göra med våra liv?
Denna fråga innebär i samförstånd, "varför kan inte vi få ett förhållande att fungera någorlunda normalt?". Resten av världen tycks hitta sina soulmates en efter en. Eller kanske gör om dem de lyckas fånga och övertalar sig själva att det är just det de är, den enda rätta.
Vi bestämmer snabbt att vi är alldeles precis så enkla som vi själva anser att vi är.
Vi har varken konstiga sjukdomar i form av schizofreni eller torgskräck, eller ett förflutet som gangsters. Vi har aldrig tillhört någon konstig sekt eller ens en feministklubb. Mördat har vi heller aldrig gjort. Inte heller demonstrerat mot köttätare uanför Mc Donalds.
Däremot får vi tillsammans konstiga infall, utfall och ibland, dock ytterst sällan, anfall. Men detta är endast pga den enkla anledningen att ni, vår omgivning, inte förstår hur våra hjärnor fungerar.
Sjukt roligt har vi tillsammans i vår lilla bubbla där ingen annan tycks kunna andas. Hon och jag, i symbios.
Vad ska vi göra med våra liv?
Frågan är ställd och härmed ypperligt väl besvarad.
Vi skall spendera dem ihop.
Du och jag, i vår egen bubbla av samhörighet.
Nu skall vi bara hitta karlarna som kan överleva med oss däri.
Att beröva livet vänskapen är som att beröva jorden solen.
Vi satt med varsin helt vanlig, ordinär kaffe, utan vare sig latte eller mocca, samt en varsin bit läcker cheesecake med jordgubbar, på en uteservering mitt i sommaridyllen Halmstad. Ett Halmstad som idag inte riktigt ville vara vare sig varken soligt, regnigt, varmt eller kallt. Utan mer bara som oss två själar i samförstånd mittemot varandra i ett virrvarr av tanter och barn. Idag är vi bara oss, utan krav och utan behov.
Hon trött efter en tuff vecka på hennes nya superjobb. Jag lite smått uttråkad, men fullt utvilad efter en vecka i ledighet och sköna "jag-gör-precis-vad-jag-vill" dagar.
Hon hade hela helgen spikad, med party inplanerat och hela väskan full med jobb som skulle avklaras. Jag med en helgagenda som säger match, party och ännu fler "jag-gör-precis-vad-jag-vill" dagar.
Vad ska vi göra med våra liv?
Denna fråga innebär i samförstånd, "varför kan inte vi få ett förhållande att fungera någorlunda normalt?". Resten av världen tycks hitta sina soulmates en efter en. Eller kanske gör om dem de lyckas fånga och övertalar sig själva att det är just det de är, den enda rätta.
Vi bestämmer snabbt att vi är alldeles precis så enkla som vi själva anser att vi är.
Vi har varken konstiga sjukdomar i form av schizofreni eller torgskräck, eller ett förflutet som gangsters. Vi har aldrig tillhört någon konstig sekt eller ens en feministklubb. Mördat har vi heller aldrig gjort. Inte heller demonstrerat mot köttätare uanför Mc Donalds.
Däremot får vi tillsammans konstiga infall, utfall och ibland, dock ytterst sällan, anfall. Men detta är endast pga den enkla anledningen att ni, vår omgivning, inte förstår hur våra hjärnor fungerar.
Sjukt roligt har vi tillsammans i vår lilla bubbla där ingen annan tycks kunna andas. Hon och jag, i symbios.
Vad ska vi göra med våra liv?
Frågan är ställd och härmed ypperligt väl besvarad.
Vi skall spendera dem ihop.
Du och jag, i vår egen bubbla av samhörighet.
Nu skall vi bara hitta karlarna som kan överleva med oss däri.
Att beröva livet vänskapen är som att beröva jorden solen.
Varmt
I väntan på Tias, stranden, sanden, glassen, vattnet, grabbsen och sonnenbrillena.
I feel so great!
Hyfsat skönt med semester.
Tycker ni att jag tajmat det dåligt eller? Känn ingen avundsjuka kära omgivning, det klär er så illa. Ikläd er istället skruden av glädje för att er medmänniska för en gångs skull lyckats med något.
Känns rätt hyfsat. Bra kämpat Beez.
Men tristessen att bara ligga platt på rygg börjar sakta men säkert infinna sig...
För mig krävs det ständig action. Att ligga och ligga bara för att ligga ligger liksom inte närmast mit hjärtas röst.
Kanske att bollen åker ner i strandbagen idag. Trixa lite är alltid skoj.
Strandtennis skulle visst den andra hälften ta med sig.
Bra med någon som planerar.
Mitt vanliga oplanerade beteende får sig en puff mot ett mer strukturerat semesterliv.
Inte bara på med bikinin och masa sig ner mot det stora blå.
Nej, nej. Strandtennis skall alltså medtagas. Handduk likaså. Lunch införskaffas. Minigolf kanske spelas. Glass ätas. Och den sköna omgivningen, av halvnakna kroppar, beskådas.
Var är alla dessa vackra kroppar på vintern?
Övertäckta av höstens kaffe med paj på caféet kanske?
Semesterlivet passar mig ganska bra. Oplanerade (oftast...) utflykter mot oidentifierade mål med roliga, charmiga, händelserika människor är det bästa som finns.
Alis volat propriis.
Over and out my beautiful friends and listeners.
Dags att krångla sig i bikinin, anlägga strandlooken, och styra kosan mot alla svettiga, nakna, vackra manskroppar som letat sig fram från sina regnskydd för allmän beskådan.
You´re just for my eyes baby.
I feel so great!
Hyfsat skönt med semester.
Tycker ni att jag tajmat det dåligt eller? Känn ingen avundsjuka kära omgivning, det klär er så illa. Ikläd er istället skruden av glädje för att er medmänniska för en gångs skull lyckats med något.
Känns rätt hyfsat. Bra kämpat Beez.
Men tristessen att bara ligga platt på rygg börjar sakta men säkert infinna sig...
För mig krävs det ständig action. Att ligga och ligga bara för att ligga ligger liksom inte närmast mit hjärtas röst.
Kanske att bollen åker ner i strandbagen idag. Trixa lite är alltid skoj.
Strandtennis skulle visst den andra hälften ta med sig.
Bra med någon som planerar.
Mitt vanliga oplanerade beteende får sig en puff mot ett mer strukturerat semesterliv.
Inte bara på med bikinin och masa sig ner mot det stora blå.
Nej, nej. Strandtennis skall alltså medtagas. Handduk likaså. Lunch införskaffas. Minigolf kanske spelas. Glass ätas. Och den sköna omgivningen, av halvnakna kroppar, beskådas.
Var är alla dessa vackra kroppar på vintern?
Övertäckta av höstens kaffe med paj på caféet kanske?
Semesterlivet passar mig ganska bra. Oplanerade (oftast...) utflykter mot oidentifierade mål med roliga, charmiga, händelserika människor är det bästa som finns.
Alis volat propriis.
Over and out my beautiful friends and listeners.
Dags att krångla sig i bikinin, anlägga strandlooken, och styra kosan mot alla svettiga, nakna, vackra manskroppar som letat sig fram från sina regnskydd för allmän beskådan.
You´re just for my eyes baby.
My life, my mess
Just när jag trodde att jag snurrat upp mig och min omgivning till omänskliga höjder så hände det.
Jag tippade allt över kanten.
Down, down, down it goes.
Kul till en början, senare ett sting av panik och slutligen ett oroväckande lugn.
Hur kan jag vara lugn?
Vad är det som är fel i min hjärna? Har alla synapser fått bakslag, herpes eller kanske slagsida?
Någonting därinne är iallafall inte av samma substans som hos övriga mänskligheten.
Men min kropp trivs med dessa missbildade nervkopplingar.
Det är ganska roligt när de kittlar mig så att det spritter i tankeverksamheten.
Nya idéer växer därinne.
Ni som trodde eller tror att ni känner mig, bör ta i beaktande att jag aldrig slutar att förvåna, förbanna eller förlåta min omgivning.
Jag är min egen show, men jag klarar inte mig utan er.
Jag är glad, nyfiken och förvånad inför vad mitt liv ska ge mig.
Dags att ge mig en chans, utan tyngder under fötterna.
Fabula acta est, plaudite!
Jag tippade allt över kanten.
Down, down, down it goes.
Kul till en början, senare ett sting av panik och slutligen ett oroväckande lugn.
Hur kan jag vara lugn?
Vad är det som är fel i min hjärna? Har alla synapser fått bakslag, herpes eller kanske slagsida?
Någonting därinne är iallafall inte av samma substans som hos övriga mänskligheten.
Men min kropp trivs med dessa missbildade nervkopplingar.
Det är ganska roligt när de kittlar mig så att det spritter i tankeverksamheten.
Nya idéer växer därinne.
Ni som trodde eller tror att ni känner mig, bör ta i beaktande att jag aldrig slutar att förvåna, förbanna eller förlåta min omgivning.
Jag är min egen show, men jag klarar inte mig utan er.
Jag är glad, nyfiken och förvånad inför vad mitt liv ska ge mig.
Dags att ge mig en chans, utan tyngder under fötterna.
Fabula acta est, plaudite!
Semester
*Tittar på klockan*
Den mest långsamma klockan i hela världen måste finnas i mitt arbetsrum. Har aldrig varit maken till långsammare tickande.
Försöker härda ut, men snart går det inte längre. Jag exploderar av semestervillighet. Det spritter i hela kroppen av längtan till ledigheten.
Det fina vädret har anlänt. Sol utanför fönstret. Kvicksilvret börjar stiga.
Fast vad hade ni förväntat er? Det är ju jag som går på semester.
Jag skrattar åt er. Allesamman. Rått!
Planering mina högt ärade vänner, planering.
Jag har städat skrivbordet.
Rensat mailen.
Vattnat mina blommor.
Gjort färdigt allt ofärdigt så jag slipper det efter semestern.
Plockat bland papper och mappar.
Ringt alla livsviktiga telefonsamtal.
Dirigerat om mina arbetsuppgifter som inte är slutförbara.
Så vad finns då kvar att göra?
Lyssna på Winnerbäck.
Toksurfa.
Fika.
Stänga av telefonen och sökaren för semestern.
Busa på arbetskamraternas arbetsplatser. He he he.
Dricka kaffe.
Och toksurfa lite till.
*Tittar på klockan igen"
Åhhhhhhhhhhhhhhhh.
Tickandet saktar in. Är det möjligt, kan det ticka mkt långsammare?
Men snart, snart är jag fri.
Over and out, amigos.
Den mest långsamma klockan i hela världen måste finnas i mitt arbetsrum. Har aldrig varit maken till långsammare tickande.
Försöker härda ut, men snart går det inte längre. Jag exploderar av semestervillighet. Det spritter i hela kroppen av längtan till ledigheten.
Det fina vädret har anlänt. Sol utanför fönstret. Kvicksilvret börjar stiga.
Fast vad hade ni förväntat er? Det är ju jag som går på semester.
Jag skrattar åt er. Allesamman. Rått!
Planering mina högt ärade vänner, planering.
Jag har städat skrivbordet.
Rensat mailen.
Vattnat mina blommor.
Gjort färdigt allt ofärdigt så jag slipper det efter semestern.
Plockat bland papper och mappar.
Ringt alla livsviktiga telefonsamtal.
Dirigerat om mina arbetsuppgifter som inte är slutförbara.
Så vad finns då kvar att göra?
Lyssna på Winnerbäck.
Toksurfa.
Fika.
Stänga av telefonen och sökaren för semestern.
Busa på arbetskamraternas arbetsplatser. He he he.
Dricka kaffe.
Och toksurfa lite till.
*Tittar på klockan igen"
Åhhhhhhhhhhhhhhhh.
Tickandet saktar in. Är det möjligt, kan det ticka mkt långsammare?
Men snart, snart är jag fri.
Over and out, amigos.
