Höst


Vacker bild från underbar helg

Mörkret utanför döljer alla sent promenerande människor bakom uppfällda kragar.
Gatlyktan kastar ett månliknande sken på kastanjeträdets gulnande löv på vajande grenar.
Min magposition på soffan är inget vidare skön.
De gulröda löven yr i höstblåsten utanför.
Den kalla råa kylan når genom täta fönster och sprider en kylande hinna som en gloria runt mig.
Jag höjer tvns volym för att dölja tystnaden.
Den påträngande slutande tystnaden och ensamheten som alltid gör sig som starkast påmind på måndagar ger mig en isande omfamning.
Att älska någon så mycket att du saknar varenda minut bortom hans närhet kan vara tufft.
Helgens tagna höstbild var underbart vacker. Världen var underbart vacker i höstens varma sprakande färger.
Idag är hösten bara isande frostig och nedstämd.
Vi är nu för alltid sammanlänkande och det finns inget jag önskar mer än just det vi har.
Men höstdagen lämnar mig med en skrämmande ensam pockande känsla någonstans bakomrevbenen och ner i magen.
Snälla långa mörka höstdagar, ge mig fredag och värme. 

Änglar

Mina tankar är hos dig hela tiden min älskade vän.
Att kämpa, en vägran ge upp. Att älska, en känsla av samhörighet men det innebär också kraften att inse vad som är det bästa för en annan människa.
Jag har aldrig upplevt och vill aldrig uppleva och därför kan jag inget annat göra än att hålla om dig.
Du är en underbar människa och han är stolt över dig. Jag är stolt över dig.
Du vet att jag finns just precis här, när du orkar.
Den vackraste av änglar.

Absolut Beez

Om du tänker dig en liten ful, vit, gällt bjäbbande mops som drar i kopplet och hoppar argt upp och ner och visar sina spetsiga små tänder.
Det är den absoluta Beez idag.
Jag har gnagt på allas ben idag.
Rapp, ful och bitsk i munnen.
Med glimten i ögat är jag född och med en flinkhet i talet som ibland förskräcker omgivningen.
Den absoluta Beez kan ta formen av det du minst anar.
Watch out.

Kontrollerad ilska

Jag hatar måndagar.
Och när jag säger att jag hatar måndagar, så menar jag verkligen att jag hatar måndagar.
Ingen normal känsla av trötthet, insikten om att det är fem dagar till nästa ledighet och faktumet att man hatar sitt jobb.
Nej, jag är onormalt pigg för att vara måndag morgon tio i 6, det är bara fyra dagar till mitt mål och jag rent av älskar att vara på mitt jobb.
Nej, min hatiska inställning till måndagar är på ett annat plan. Min ilska är flera höjder över havet aggressivare än så.
Men jag tänker inte låta den ta överhanden idag igen.
Jag kan kontrollera min pysande, tickande ilska.
Tänk fredag morgon när du vaknar Beez. Då är livet som det ska vara igen.
Känslan av att något saknas är överhängande och styr mina måndagar.
Men bara fyra dagar tills jag känner värme igen.

Sista gången jag får säga detta idag, men jag hatar måndagar.


This rollercoster of mine

Att klumpigt, klantigt, oförutsägbart spilla ut kaffet över hela mig på morgonen börjar kännas mer som en vana än som ett jobbigt ibland förekommande inslag.
Beez is back on track with a smile on her face.
This rollercoster of mine is so confusing.
Hoppetossa.
Jag är en liten hoppandes sprallandes tossa idag.
Vart var alla tosiga hopp häromdagen?
Jag välkomnar dem iallafall tillbaka utan förebråelser.
Jag trivs mycket bättre som knasig bubblande illbatting.
Dagen skall ägnas åt att  illbatisera livet för resten av omgivningen.
Have a nice one then.
Over and out suckers.

Livet just nu

Förstår inte vad det är som väsnas så mkt. Efter några minutlånga sekunder är jag ur drömmarnas rike och slår av väckarklockan.
Efter en kaffe i soffan och en stunds läsning ur boken borstar jag tänderna, ser mig i spegeln och tänker "hur fan ser jag ut", släcker det obarmhärtiga ljuset och knyter gympadojorna.
Promenaden är en väckelse ur nattens dvala och en tid för återkommande oroliga tankar.
Arbetsdagen är ett virrvarr av telefonsamtal, akuta språngmarcher och kaffe.
Promenaden hem skingrar arbetstankarna och trollen i hjärnan och hjärtat tar över.
Resten av dagen skall så mycket som möjligt göras. Handla, laga mat, städa, diska, fixa iordning bilen, bädda nya fräscha lakan, rensa garderober, sortera receptpärmar, baka muffins, bära ner och upp från källarn, tvätta.
Inte en sekund kan lämnas orörd.
Virvelvindlande illbatting som inte vill, inte kan, inte orkar lämnas för granskning av sig själv.
Klockan 21 dimper jag ner på soffan som en tjock slemmig snigel med tunga ögonlock och slokande tentakler.
Jag borde nog inte göra så här.
Borde nog inte ständigt göra.
När jag borstat tänderna, vaskat bort dagens försök till mascara på ögonfransarna och krypit ner under kalla lakan kan jag inte finta bort det längre.
Livet just nu är frågor, ekande väggar som skickar inget förutom tystnad tillbaks till sökande tankar.
Livet just nu är jag, bara jag, och en skrämmande förvirring och rädsla över framtiden.


Spegelbild

Kort, blankt, svart hår i fullständig oreda.
Spralliga, blå ögon med gula strimmor, kantade av mörka rundade ögonbryn.
Roligt liten näsa med små små fräknar.
Rund, liten, karaktäristisk haka som är genomgående hos familjens kvinnliga medlemmar.
Om jag ler, syns små vita framtänder med mellanrum för en tioöring, lite olika långa.
Röda örhängen skymtas.

Den faktiska spegelbilden reflekterar inte vad som gömmer sig innanför det yttre jag visar upp.
Inuti finns numera ett lugn, en trygghet, glädje och viljan att ge allt.
Borta är rastlösheten, paniken, rädslan och känslan av att hamnat fel.
Utstrålning som inte syns i spegeln utan i sättet att vara, visar numera på riktig solid glädje över att vara Beez.

Damn it´s good to be me.
 

Underbara sommar


Frukostbuffé


Och utsikten utanför fönstret



Operahuset


Hösten har kommit.
Löven darrar och börjar snart falla.
Kväll under filt med tekopp och bra bok.
Fotografier och stillsam musik minner sommaren.
Morgontofflor att hoppa i utan att nudda kallt golv.


Saknaden som inte känns

Hugget i bröstet.
Munnen som inte vill le.
Handen som sträcks ut.
Blickarna som ser långt efter.
Ensamheten under filten.
Kaffekoppen utan frände.
Oanvänd tandborste.
Mörkret i fönsterna som skymtas från vägen.
Handen som under duntäcket sträcks ut för att inte finna dig där.
Saknaden måste jagas bort, får inte kännas så mkt.

Världens bästa

Håller om mig när jag är ledsen.
Gigglar som bara hon kan när jag skrattar.
Säger att jag visst klarar det.
Ger mig hårda ord när jag betér mig som en puckobäver.
Förstår utan ord sagda när jag funderar och inte mår bra.
Frågar om jag säkert inte vill ha ljusstaken som jag gjorde till jul 1987.
Älskar mig även när jag gör de mest korkade saker,
Lägger en filt om mig i soffan och hämtar en kopp kaffe och en hemmagjord kanelbulle.
Skäms när jag kapar min motståndare så publiken buar.
Skulle göra allt för mig.
Världens bästa mamma.


RSS 2.0