Pladdran

Nä det är ingen god morgon. Alldeles för lång snooz i morse. Alldeles för trött för att ens vara här. Jag är inte närvarande. Sover fortfarande. Sitter och stirrar ofokuserat på datorskärmen. Markören blippar sövande.

Jag orkar inte mer. Jag dör av semesterbrist.

Hur kan jag på något som helst vis någonsin kunnat göra någonting så förförligt att jag måste utstå detta? Denna absoluta införsemesterkolaps?

Jag döööööör.
Det måste vara en omöjlighet att utstå denna dag, resten av denna vecka.
Hjälp mig, någon. Hjälp mig.

Vad exakt ger er tillåtelse att se ner på mig för att jag är en tjej, nästan en kvinna..., under 30?

Ni finns överallt. Mitt liv överbelamras med sura, nedlåtande, bittra, bakåtsträvande, kvinnohatande gubbar.  
Ni förföljer mig som om ni vore min egen skugga. Ständigt ser jag er över min axel när jag försöker utföra mina dagliga sysslor.

En av er, en gubbe av finare rang, kom in på min avdelning för ett hjälpande handtag med tekniken som du uppenbarligen inte kunde hantera. Du frågade efter en av killarna som jobbar här. "Nä, de har semester" svarar jag då. "Men jag är här, vad gäller det?" "Va?! Har hela avdelningen semester?" "Nä jag jobbar." "Men killarna, de som brukar vara här. Var är de?" "De är på semester, men jag jobbar här." "Har jag inte kommit till den tekniska avdelningen? Har jag kommit fel?"
Så här fortsatte den här diskussionen ett bra tag, tills du helt sonika tog ditt usb-minne med dig tillbaka och bad mig be en av killarna att ringa när de kom tillbaka. Du muttrade säkert hela vägen tillbaks till din avdelning över att ha behövts mötas av en inkompetent flicksnärta.
Tilläggas kan att följande dag ringde en dam ner och frågade varför felet inte var åtgärdat. Dosan kom ner igen och jag fick ändå lösa ditt problem, utan din vetskap troligtvis.

En annan av er mötte jag i en byggnad som håller på att resas, tillhörande min arbetsplats.
Jag och en kvinnlig kollega, även hon under de 30, var där för att instruera leverantörer av vår tekniska utrustning. I ett av rummen möttes vi, till vårt förtret, av en av er. "Så ni är här och tittar på den nya byggnaden?" "Jo, visst är vi det" svarade vi naturligtvis. "Då kanske ni kan städa upp lite när ni ändå är här?"

Precis när jag börjat min nya anställning, för ca ett halvår sedan, råkade jag på en av er vid min arbetsbänk där jag utförde en felsökning på en pump.
"Ehhhh, har du någon av killarna här?" "Jo då, Ola sitter lite längre bort i lokalen." Du travde bort till Ola och frågade följande; "Har du möjligtvis en skruvmejsel?"

På ett uppdrag ute i verkligheten, utanför arbetsplatsens väggar, mötte jag och tidigare nämnda kollega ytterligare ett av era bedrövliga exemplar. Även du av den finare kategorien äldre herre.
Ett mikroskop skulle repareras.
Vi hörde dig ute i korridoren. "Är reparatörerna där inne nu?"
Vi såg din nuna titta in genom dörre. Såg dina förvånat höjda ögonbryn. "Ehhhhh, är det ni som skall laga mikroskopet?" "Jo vi tänkte det"
Du skrattade nedlåtande och stod där med dina armar i kors och glodde under tiden vi utförde vårt arbete. Det värsta nederlaget i denna situation var att vi var tvungna att kontakta leverantören för assistans att lösa problemet. Mer vatten på din förbannade kvarn.

Ni förföljer mig.
Men jag skall övervinna er.
Överleva er gör jag definitivt. Ni är gamla och degiga i hjärnan.
Jag skall fälla er till marken som furor. Med min kunskap och min kompetens som långt överskrider er. 

Läste precis lilla Tildas blogg. Du är söt du min lilla pussgurka.
Mycket visdom i dina ord denna gång.

Jag är minsann också huvudpersonen i mitt liv. Det har du faktistk rätt i. Övriga människor skall endast vara biroller. Men ni måste spela dem bra, rollerna alltså. För ibland kan huvudpersonen tappa bort sig i raderna och liksom stå mitt i strålkastarljuset på scenen och blinka bortkommet.
"Va tusan ska jag säga nu? och vad är det egenligen planerat att jag ska göra?"
Ofta känns det bra att ha en utstakad förutbestämd handling i den stora pjäsen som skall föreställa ens liv.
Så att allting som verkar så där halvtskigt och läskigt mitt i, ändå slutar lyckligt och i glädjetårar.
Men just nu är det bara läskigt.
Och den där förutbestämda, noggrannt strukturerade och mången gång omskrivna handlingen i pjäsen om mitt liv, är liksom som bortblåst.
Replikerna som jag uttalar i tron att de är dem rätta, möts av konstiga motrepliker som inte alls passar in i den handling jag bestämt från tidernas begynnelse.
Handlingarna jag begår möts inte alls av de handlingar som sig bör.
Jag blir den handfallna huvudaktrisen som bortkommen står i mitten av händelseförloppet och funderar över var tusan den här pjäsen som skall föreställa mitt liv tar mig härnäst.
Tur att ni, mina kära vänner, utför alldeles fantastiska biroller och gör denna pjäs till ett liv värt att levas.

Ha en toppen fredag mina kära vänner.

Puss
 

Fick precis världens gulligaste mejl från världens gulligaste vän.
Och jag blev så glad att det var som om massa energi hade injicerats in i mitt blod.
Att det finns människor som bryr sig om en och som peppar en till att inte tappa fotfästet, är alldeles fantastiskt. 
Människor som talar om för en att man är en härlig person.
Och som säger att det borde vrålas ut uppklättrandes på Norre Port. =)
Älskar dej gumman.
Du är världens bästaste kompis.

Ha en toppen dag, det kommer jag ha idag tack vare dig.

Puss på er allesamman.