Pladdran

Förstår inte vad det är som väsnas så mkt. Efter några minutlånga sekunder är jag ur drömmarnas rike och slår av väckarklockan.
Efter en kaffe i soffan och en stunds läsning ur boken borstar jag tänderna, ser mig i spegeln och tänker "hur fan ser jag ut", släcker det obarmhärtiga ljuset och knyter gympadojorna.
Promenaden är en väckelse ur nattens dvala och en tid för återkommande oroliga tankar.
Arbetsdagen är ett virrvarr av telefonsamtal, akuta språngmarcher och kaffe.
Promenaden hem skingrar arbetstankarna och trollen i hjärnan och hjärtat tar över.
Resten av dagen skall så mycket som möjligt göras. Handla, laga mat, städa, diska, fixa iordning bilen, bädda nya fräscha lakan, rensa garderober, sortera receptpärmar, baka muffins, bära ner och upp från källarn, tvätta.
Inte en sekund kan lämnas orörd.
Virvelvindlande illbatting som inte vill, inte kan, inte orkar lämnas för granskning av sig själv.
Klockan 21 dimper jag ner på soffan som en tjock slemmig snigel med tunga ögonlock och slokande tentakler.
Jag borde nog inte göra så här.
Borde nog inte ständigt göra.
När jag borstat tänderna, vaskat bort dagens försök till mascara på ögonfransarna och krypit ner under kalla lakan kan jag inte finta bort det längre.
Livet just nu är frågor, ekande väggar som skickar inget förutom tystnad tillbaks till sökande tankar.
Livet just nu är jag, bara jag, och en skrämmande förvirring och rädsla över framtiden.