Pladdran

Kniven åkte fram.
Ett läskigt rispande ljud uppstod när bladet skar genom håret.
Jag som trodde att allt mitt hår försvann förra gången hon satte kniven i det, blev varse att så var inte alls fallet.
Jag som trodde att mitt hår var kort förut, blev snabbt varse att kort kan bli mycket kortare. 

"Du har väldigt mycket hår just här fram."  *Risssssssssssssssp*
Inte nu längre.

"Det blir en riktigt lättskött frisyr det här."
Ja utan hår blir det ju jobbigt att försöka få en frisyr.

"Du är ju inte svarthårig egentligen."
Damn, min hemlighet är uppdagad!
Mamma, min älskade mamma. Imorgon blir det till att färga din dotters hår vackert svart igen. Jag ser redan tårarna i min fars ögon.

"Så där ja. Nu skall jag bara ta i lite vax och lägga den där sista touchen."
Vid det här laget blundar jag. Jag kniper ihop ögonen stenhårtoch tänker mig någon annanstans. Varför får jag alltid dessa oåterkalliga (hur tusan stavas det då?) infall? Tänka efter är, och har aldrig varit, min starka sida.

"Lite sextiotal över din nya look. Trivs du?"
Jag kisar. Försiktigt öppnar jag ett öga i taget. 
Första intrycket är svamp.
Betalar. Ser glad ut. Tackar så mycket. Dörren plingelingar på min väg ut i solljuset. Vad gör alla mäniskor här?
Cyklar hem i 120 km/h.
Låser in mig i badrummet. Varför låser jag? Vem skall komma hem till min lägenhet tror jag egentligen?

Men efter en egen touch på min nya frisyr, lite rufsigare, lite mer bus, är jag faktiskt nöjd.
Det är jag helt enkelt.
Varje gång ja ser min spegelbild hajar jag till. Vilken cool friss. Men! Det är ju jag!
Hur kunde hon veta att detta är jag?
Tackar kniven för mitt nya busiga jag.