Pladdran

Kikar försiktigt in i garderoben.
Jo, det är mina kläder som hänger där. Där är de nya svarta byxorna och jomenvisst är det där min rosa skjorta, oanvänd sedan ett bra tag men visst är det den. Allt som hänger därinne verkar vara mitt.

Fortsätter in i vardagsrummet. Titta! Där är bröllopsfotot av min älskade syster och hennes man. Krukväxterna verkar leva, men de påminner trots allt om de som jag köpte på plantagen i höstas så de är nog mina de också.
I soffan ligger två katter. Mina söta sovande katter. Kliar dem lite bakom öronen. Borsta er borde jag minsann.

Trippar barfota på tå in i köket. De glada ansiktena på fotografierna som sitter på kylskåpet är välbekanta. Världens bästa bror, återigen syster, världens sötaste mor och far samt små underbara syskonbarn. Och där är ju tom jag, stranden i Båstad förra sommaren. Ångrar inte en sekund att jag klippte av allt det där håret.
Hemtrevligt kök. Det är viktigt med hemtrevligt kök. Frukt i fruktskålen och kaffet står på i kannan.

Sovrummet nästa. Dörren är stängd. Gläntar försiktigt på den. Min nalle. Min enda vän när jag fick ett plötsligt infall (har ju sagt att det händer allt som oftast) och flyttade ensam till Visby mitt i vintern. Hur längesen är det nu? Hmm, måste iallafall vara 3 år sen. Gullig pojke gav den till mig att krama när jag kände mig ensam. Och ensam var jag. 
Tofflorna från Egypten som mamman köpte till mig står på sängbordet, precis som de alltid gör hemma hos mig.
Provligger sängen. Min underbart sköna huvudkudde. Ligger här en stund och bara är.

Då slår det mig. Jag bor här.  
Det är mitt hem, som jag har skapat. Mitt eget.
Häller upp en kopp kaffe och sätter mig vid mitt köksbord.
Jag känner mig hemma här.