Pladdran

Just när jag trodde att jag snurrat upp mig och min omgivning till omänskliga höjder så hände det.
Jag tippade allt över kanten.
Down, down, down it goes.
Kul till en början, senare ett sting av panik och slutligen ett oroväckande lugn.
Hur kan jag vara lugn?

Vad är det som är fel i min hjärna? Har alla synapser fått bakslag, herpes eller kanske slagsida?
Någonting därinne är iallafall inte av samma substans som hos övriga mänskligheten.
Men min kropp trivs med dessa missbildade nervkopplingar.
Det är ganska roligt när de kittlar mig så att det spritter i tankeverksamheten.
Nya idéer växer därinne.

Ni som trodde eller tror att ni känner mig, bör ta i beaktande att jag aldrig slutar att förvåna, förbanna eller förlåta min omgivning.

Jag är min egen show, men jag klarar inte mig utan er.

Jag är glad, nyfiken och förvånad inför vad mitt liv ska ge mig.

Dags att ge mig en chans, utan tyngder under fötterna.

Fabula acta est, plaudite!