Pladdran

Om ändå min heroiska inställning hade varat ett uns längre än de första timmarna av min vakenhet.
Igår morse var Beez the god damn warrior på plats i arla morgonstund.
Hon bar en rustning av titan och svingade sin värja med ett självförtroende som hos ett anfallande vildsvin.
I skrivandets stund vill jag vara vem som helst utom mig själv. Hellre en uteliggare som ligger på sin favoritbänk i Picassos park.
Jag är en liten bladlus som jagas på mitt vackert formade ekblad av en tusen gånger kvickare nyckelpiga. Jag vet att jag kommer bli dess illasmakande frukost. Lika bra att lägga mig på rygg med mina små bladlusben sprallandes i den varma sommarluften och be om nåd.
Men när det väl sätts till sin spets. När rygglägestidens klocka klämtar vägrar jag. Attackbladlusen inom mig vaknar och jag springer fram till bladets kant, som en torped utskjuten från en ubåt. Mina bladlus ben trycker ifrån och jag svävar en stund innan jag med et t kabrak landar på bladet nedanför.
"Ha ha ha ha. Där fick du  din prickiga lilla nyckelpiga.Du kommer aldrig att fånga mig"
Emellanåt känner jag mig som en pillemarisk illbatting som skrattar åt alla livets orättvisor.
Andra stunder är jag en smalt grässtrå som vajar i förtvivlans vind.
Om mitt humör inte hade skakats av jordbävningar, för att i nästa sekund dansat som en prima ballerina, så hade världen kanske förstått sig på Beez lite bättre.