Smulor
Jag famlar desperat i mörkret.
Jag blir förbannad och ängslig på samma gång när jag greppar i tomma luften.
Sedan blir jag återigen medveten om att det är jag som bett dig försvinna.
Min mur som jag byggt är som ett korthus. Fogat samman med ett tunnt lager papperslim. Det kommer aldrig klara stormen. Jag ser hjärter ess, som tillsammans med spader dam bildat toppen, föras bort av vinden.
Förra gången när muren raserades och jag föll handlöst baklänges mot asfalten stod du där och fångade mig precis när mitt huvud var en millimeter från att krossas mot marken.
Vem fångar mig om det sker igen?
Jag har slagits som en krigare med min värja. Men inte sett skillnad på fiender och allierade.
Jag har fäktats på liv och död men inte vetat vem jag skall attackera.
Ni tär.
Ni smular sönder mig inifrån.
Jag ser tuff ut va?
En attityd och en roll som självsäkert säger Back off. Jag klarar mig själv.
Ni tror att ni känner mig. Men det ni vet om mig är fragment. Fragment som pyser ut när trycket blir för högt.
Du är den som fått alla delar att väva samman till den sammanhängande historien.
Jag darrar och försöker formulera svar på frågorna.
Jag återfår medvetandet på konstiga platser. Jag stänger ute världen för skydd mot mig.
Jag släpper aldrig in dig i min sfär.
Vem skall fånga mig när jag faller?
