Pladdran

Det kryper i mig, små myror som spatserar på de korta nervbanorna mellan hjärna och stämband. De vill trigga en ordkavalkad.
Gräsliga ord vill hoppa ut med sådan kraft att de träffar dig som ett bowlingklot som slår ner alla käglor i en strike.
Du gör mig galen.
Jag reser mig omedvetet och benen flyttar sig framåt av sig själva. Det enda målet de verkar ha är att komma bort. Hellre fly än illa fäkta.
Jag brukar alltid hellre fäkta än fly dessa dispyter men åldern och min oerhörda mognad har lärt mig att dessa diskussioner alltid leder till total frontalkollission.
Åsikterna är skilda som bensin på vatten.
Min frustration lägger sig först när jag får plugga in Kent i öronen och själv styra mina ben längs Nissans mörka vatten.
Om du låter mig göra mina egna val, snirkla upp mina egna vägar och fatta den hand jag själv vill känna i min, så lovar jag att ljuset finner sin väg genom de täta trädkronorna och ner på min oupptrampade stig.
Jag är en lycklig människa även utan det som du så gärna vill att jag skall välja åt mig själv.
Jag lever, jag älskar, jag drömmer, jag önskar och jag vet att jag kommer segra.