Pladdran

Vaknar fullständigt utvilad, 09.29.
Världen, som är i total avsaknad av baksmälla, hälsar mig välkommen och puttar mina dvärgben över sängkanten. Jag drar upp rullgardinen och kikar ut. Jag ser inte det gråmulna blåsiga vädret utan ler tillbaks mot världen.
Kaffet kokas och sörplas tillsammans med en rostad macka.
På med promenaddojsen och in med Elin i öronen.
Jag ler mot de tappra själar som ivrigt hackar sig fram med sina stavar. Om jag inte varit i min egen värld av musik så hade jag utan tvekan hört deras tappande mot stigarna.

Han, jag är övertygad om att han är en han, fångar min uppmärksamhet från ögonvrån. Han tror att min blick inte reflekterat hans rörelse. Blickstilla sitter han i kanten av den vältrafikerade stigen. Med ena bakbenet rakt bakåt och ett av de främre sträckande framåt. Han är mitt i ett språng men vill gömma sig från mig och därför är han som förstenad.
Jag sätter mig på huk och tittar på honom. Mina blå mänskliga nyfikna ögon möter hans små svarta skrämda. Om jag inte sett hans andetag hade jag nästan trott att han varit död.
Han är en vacker kamouflerad brunspräcklig groda vars enda önskan just nu är att jag inte skall döda honom.
Varför skulle jag det?
Jag ger honom ett leende utan att han förstår vad det innebär och reser mig upp och traskar vidare.

Precis när jag når en dal efter en lång nedförsbacke öppnar sig skogen i en liten glänta. Vinden fångar de fallna löven och bildar en virvelvind och jag hamnar mitt i den.
Dansande brister jag ut i ett fnitter. Jag snurrar runt och ser löven flyga runt mig.
Tanten besvarar mitt leende när min blick fångas av hennes. Jag har inte märkt hennes närvaro. 
Jag är lycklig. Jag är en del av en leende värld idag.

Dags att sätta in mina bröd i ugnen och springa ner i tvättstugan.

Jag är förundrad över att jag är glad över att vara jag, och att jag trivs i det liv som är mitt.
Jag behöver ingen att hålla uppe min kropp som en klädhängare idag. 

Jag räcker ut tungan åt er och älskar mig själv.