Pladdran

Kom alldeles försent till jobbet idag. Igen.
Den ständigt en-halvtimme-sena-Beez måste lära sig att kliva upp på morgonen precis som alla andra som arbetar där jag spenderar mina dagar. "Här ser vi till att utnyttja flexramarna till fullo"  har numera blivit en standard kommentar från min kollega. Visserligen sägs det med en riktigt stor glimt i ögat, men som de gamla indianerna brukar säga, ingen rök utan eld.
Att jag sedan sitter som en paralyserad daggmask framför datorskärmen tills frullekaffet runnit ner i min strupe, får nog inte min appearance att se bättre ut.
Imorgon måste jag vara i tid. Kurs i Varberg med start i arla morgonstund. Då bilen går från Halmstad prick 07:15 och är maxbelastad med glada, morgonpigga kollegor så måste jag kliva upp när klockan skränar. Att snooza en halvtimme går alltså inte.
Så kom igen gumman.

Just idag är jag en väldigt lycklig människa.
Halmstad idag känns inte så instängande och nedtryckande. Tvärtemot känns det ganska rätt. Hösten har börjat jaga ner löven från träden och luften är klar och kall.
Jag får lust att göra något på riktigt för en gångs skull.
Göra min lägenhet mer här-vill-jag-faktiskt-bo-aktig. Just nu är den en del av en passerad tid. Dags för en ny lya kanske. En lya som är min och framtidens, inte ett eko av redan använt material.
Planera höstens resa kanske. Hösten är en restid för mig. Så många städer jag vill promenera mig igenom, London, Paris, Venedig, Rom och Dublin.

Jag mår bra.
Längesedan jag kände att kompassen inte snurrar runt utan en aning om vilken väg den skall visa.
Någon sade att jag jag måste hitta mig innan jag kan hantera någon annan i mitt liv. Jag tror jag var tvungen att göra mig av med det som inte var jag för att jag skulle kunna andas.
Och plötsligt känner jag höstens klara kalla luft fylla mina lungor.

Jag är glad att jag finns.
Och jag är ännu gladare att du finns i min bubbla.