Pladdran

Det pirrar till i magen. Jag pratar alldeles för mycket och för fort om absolut ingenting vettigt alls. Jag önskar ibland att jag vore av det slag som får tunghäfta. I sådana fall hade jag sluppit gapskratta åt mig själv och mitt beteende med mina vänner sedan.
Jag blir sprallig och lycklig. Hoppar fram genom vardagen med ett fånigt leende som inte vill ge med sig.
Jag är kär.

Det finns de som säger att de aldrig blir kära. Att de har jätte svårt att falla pladask för någon.  Stackars er.
Jag faller hela tiden. Inte pladask kanske. Då krävs det förhållandevis mycket. Jag är en av dem som kan bli kär i en människa på tio minuter. Detta kan dock sedan raseras de efterföljande fem minuterna.
Detta är jätte härligt. Pirrande ögonkast och leenden. En blick som dröjer kvar lite för länge.
Men det kan vara ack så jobbigt för det medför att jag aldrig är nöjd. Ständigt söker jag nya blickar att möta, nya leenden att besvara.
Kan också vara så enkelt att jag ännu inte träffat min mr Right. Eller så har jag träffat honom och allt som behövs är att jag slutar söka och för en gångs skull engagerar mig tillräckligt så att ett förhållande kan överleva.

Jag väntar ständigt på klicket. Ibland tror jag att det klickar. Ibland klickar det faktiskt på riktigt, tror jag. Tills klicket övergår till ett irriterande hackande. Ännu har jag inte hittat någon som fortsätter klicka på ett skönt sätt. Vissa stunder kan klicka medans andra hackar, spottar och fräser.

Undrar om jag någonsin hittar han som klickar på riktigt. Lite hackande står jag ut med, men ett motorhackande utan olja att smörja med, det klarar jag inte av.

Tills dess går jag runt och är kär.