Pladdran

Efter en lugn kväll med mor och far, några varma mackor och en bra film, vaknade jag totalt utvilad klockan halv tio. Efter en slurk kaffe och lite yoggi tog jag på mig mössan och mp3an. Med min gladmusik i öronen gav jag mig ut på långpromenad i höstrusket.
Skönt uppfriskande väder till en början. Sedan duggregn. Sedan hällregn. Sedan hagel.

Ett samtal under denna promenad fick mig en rejäl tankeställare.
T ringde. Han lät inte riktigt som vanligt. Så efter updaten av vad som hänt i våra liv sedan igår, frågade jag hur det stod till.
Han hade egentligen fattat beslutet på egen hand. Ville bara ha mitt stöd.
Då jag sedan länge uttalat min åsikt i ärendet så kändes det bara som en upprepning av tidigare sagda ord.
Men något han sa fick en konstig känsla att suga sig tag i mig mage.

"Det kanske är lättare för dig eftersom du aldrig tyckt om någon så mycket att det gör ont att lämna dem"

Att lämna någon är väl alltid jobbigt. Men det har alltid kännts rätt för mig.
Någon sa en gång till mig att jag aldrig kommer stadga mig, för jag gör samma sak om och om igen. Jag har ett beteendemönster som jag aldrig kommer kunna bryta.
Kan det verkligen vara så?

Jag har älskat, men aldrig tillräckligt.