Pladdran

Far min var en snäll och hjälpsam fader idag. Jyggen har fått sin vinterskrud.
Sedan tog han en åktur med sin lilla dotter rattandes genom osnöklädda vinterlandskap. Kosan styrdes mot forna så välbesökta miniatyrstaden Laholm. I ett gott samarbete, där han kröp på marken och jag tryckte på knappen, kollades luften i skorna tillhörande jyggen.
Sedan inhandlade jag den allra sista klappen. Även farmodern skall få en vänlig gest så här juletid. Fin choklad från lilla mysiga butiken på hemmaplan. Jag motstod frestelsen och ingen extra chokladbit signerad Beez gled ner i den söta lilla påsen.

Julstämningen ligger som ett skönt töcken i barndomshemmet.
Kaffe och pepparkaka, Hemmets Veckotidning och högljudda syskonbarn.
Har saknat denna gemenskap mer än jag vill erkänna.
Men en känsla av ensamhet når min mage. Jag kan inte riktigt dela deras gemenskap. Jag är den ständigt oplacerbara minstingen.
Min och vännens självinspelade julskiva gjorde succé. Mor min undrade hur jag blivit som jag blivit. Mitt svar lyder, det är inte jag som uppfostrat mig.

Granen ikläddes sin glittriga ljusstarka skrud. Jag inledde med att få förtroendet att med mitt oklanderliga ögonmått , medan mamma riktade och pappa låg under med barr överallt och skruvade, dirigera rackarn rak.
Det slutade med att pappa släppte granen och gick iväg med sin pipa och mamma klagade för att den var sned och ostabil.
Jag klättrade upp och fick stjärnan på plats i toppen.
Sedan backade jag undan och lade mig på soffan för observation.
Äldre brorsbarnet hängde lycklig i alla färglada kulor så högt han nådde. Alla på samma höjd. Det yngre brorsbarnet plockade ner alla kulor efterhand. Allt detta medan mor min försökte få glittret och ljusslingan på plats.
Från min plats under filten var detta skådespel ytterst roande

Russin ligger i doftande rom.
Imorgon skall lilla jag göra julgodis.
Återigen på mage i soffan saknar jag bröstet jag brukar ligga på.