Pladdran

Städat hela dagen på jobb idag.
Tillsammans med arbetskamraterna gick vi lös på varenda skrymsle och vrå. Metallica på högsta volym, ett par handskar på, sen dammsögs metallspån i verkstaden, trasiga apparater skrotades, bänkar putsades och golv sopades.
Jag försökte ideligen smita undan. Men de hittade mig överallt; i lilla lagret, under packbänken, i fikarummet hos chokladkartongerna, under mitt skrivbord och t.om. i arkivet.
Omöjligt för  Beez att slinsa idag.

Efter skön omväg på hemvägen har jag även tagit tag i den bestående städproblematiken på hemmaplan.
Dammtussarna och sandhögarna har hopats i vartenda hörn i lägenheten. De har pockat på min uppmärksamhet ett bra tag nu. Fram tills idag har jag kunnat ignorera deras höga gälla röster. Jag har bara vänt dem andra kinden till och låtit dem föra sitt krig.
Men man kommer alltid till en tidpunkt i slaget om smutsen då man måste attackera istället för att dra sig till reträtt.
Så först drog jag min värja i form av en randig dammvippa. Sedan tog jag min tappre springare dammsucken och red i en virvlande fart över golven. Som knock out fyllde jag skurhinken med vatten och svepte moppen över golven.
Badrummet antastades av jif.
Allt skiner och blänker.

Även tvätten har fallit långt bakom normal standard på sista tiden. Igår när jag tvingades gå in på trosornas och sockarnas tredje sortering fick jag nog. Hål i sockorna och skavande obekväma trosor.
Så nu vaskas den smutsiga klädsamlingen i maskinen.

Nöjd ligger jag nu på mage i soffan och till tonerna av Kents Spökstad känner jag mig mycket tillfreds med mig själv.

Imorgon skall far min hjälpa sin minsta dotter med jyggens vintertassar.
Bror har kommit till byn idag med så imorgon får jag äntligen krama honom.

Jag saknar redan karlsloken som farit bort över jul.
Vad skall bli kramsubstitut i sängen i natt?
Vill ha dig hos mig.
Stackars lilla jag.