Pladdran

Desperation!
Jag dök ner i asken med Merci. Att asken tillhörde den älskade spelade mig ingen som helst roll. Glufsade i mig en bit. Men sen kom det faktiskt existerande dåliga samvetet. Istället för att mula mig vidare genom hans choklad sprang jag mot kylskåpet. Att jag tagit en kan väl inte märkas? Och om det skulle märkas så blir han säkert inte arg.
Det stora kexchokladet hade jag inte mage att öppna.
Fick syn på den sedan kakbaket överblivna blockchokladen.
Mumsade i mig en stor bit innan jag kom på att det var rätt äckligt.
Händerna sökte sig i desperation mot skafferidörren. Av sockerkakan som var alldeles för gammal avskars en liten bit. Även denna glufsades på en stund innan jag kom på att även denna var rätt torr och äcklig. Den åkte i sophinken.

Efter en stunds avslappning och fokusering på golvet i vardagsrummet kom jag på att jag kanske inte var så desperat ändå. Panikattacken efter godis lade sig.
Jag åt en macka med lite skagenröra istället.

Nu skall jag ta mig en dusch, diska och sedan krypa ner i soffan med min bok.
Snön kommer ner horisontellt. Fyyyyyyyyy vilket väder.
Jag är glad att jag är inomhus.

Hörde jag knystas att det kanske kommer en pizza hem med världens underbaraste människa?

Efter ännu ett samtal är jag lite lugnare.
Inget förhastat beslut begärdes.
Tid att fundera. Tid att besluta.
Jag känner din kropp bakom min. Mitt huvud mot ditt bröst. Dina armar som sluter mig i din famn. Och jag är fullkomligt trygg.
Plötsligt blir det läskiga spännande.
Vi kanske behöver det här båda två.
Tankarna befinner sig inte vid protokollet jag måste renskriva. Inte heller vid apparaten jag måste testköra.
Det är fredag at last och jag är en lycklig flicka. Lycklig men samtidigt skräckslagen och förvirrad.
Jag behöver din famn.

När du lämnar sängen kan jag omöjligt somna om. Sängen blir långsamt kallare. Varför ligga och vänta på kylan?
Jag fumlade mig in i köket. Satte på kaffe. Bredde mig en macka (frukost idag igen. man, there is a change indeed). Hoppade ner under duntäcket igen. Och här är jag nu.

Gårdagen var en skön och harmonisk utan panikBeez dag.
Jag spatserade mig genom denna dag utan sedevanliga Hjälp!attacken.
Det minimalt snöklädda berget bestegs. Utan att nästan träffa en enda levande själ gick jag en lång skön promenad. En ensam ekorre försökte skräckslagen göra sig osynlig på trädstammen. Den isande, bitande vinden var på något sätt uppfriskande och jag kände helt plötsligt igen mig.
Nämen, är det här uppe du gömt dig den senaste tiden?
Mina steg gick från tunga till sviktande inom loppet av en minut.
I resten av dagens inköp, muffinsbakande, diskande och firande var det en Beez med en lite mer lustfylld själ.

Jag har dig. Jag har mig. Jag har dagar. Jag har framtid.
Varför ständigt vända mig om för att kisa mot det som huggt mig i ryggen?
Ärren börjar blekna och ingen ger mig längre nya öppna sår. Jag har bara inte märkt det förrän idag.

Vill du gå på lina så titta inte ner. Titta inte åt sidan. Blunda. Ta ett steg.
Du kan få allt som du önskar. Jag ger dig vad du vill. Men det kostar dig mer än pengar. Din kärlek och lite till.

Dags att ge mig även denna dag.
Jag skall ge mig ut på ännu en promenad. De verkar tydligen lugnande på mig. Dämpar rastlösheten och irrandet.
Sedan ska jag bara vara jag. Läsa en bok. Dricka en kopp te och äta min muffin.
Vänta på att du ska komma hem.

Stal repliken av dig min sötnos.

För idag är det faktiskt första dagen på resten av mitt liv.

Nu får det fan ta mig vara nog.
Nog med mig och det jag håller på med.
Nog med det liv jag givit mig själv hittills.
Jag är värd mer än det jag tillåtit mig själv att få.
Sitter nyduschad i min soffa dagen efter och ser ut mot en mulen himmel.
Solen går snart ner fastän jag inte ens lagt märke till att den stigit upp.
Människan jag älskar mest av allt ligger i min säng och sover som en död, därför att jag inte tillät honom sova inatt.
Inatt, imorse kanske, var jag samma eko av den människa jag varit den sista tiden.
En irrande, rastlös, krävande, självisk parodi på mig själv.
Människan jag sett som en svag spegelbild är inte jag.
Du vet inte det.
Beez som du vet är en flicka borttappad och sned.
En flicka som dränker sina bekymmet bakom en vägg, byggd till försvar mot mina frågor.
Beez som jag är, är en flicka som faktiskt kan stå, utan skavsår, i sina egna skor.
En flicka som jag älskar att vara. Utan väggar och utan fasad.
Hur längesen var det?
Jag älskar dig mer än du någonsin kommer förstå.
Jag berättar sagor utan det lyckliga slutet alla drömmer om.
Jag har idag, just nu, under ett duntäcke, lite lagom mellan fylla och bakfylla, blivit medveten om att den jag måste lära mig älska är mig.
Mina händer som jag avskyr.
Mina ögon, fulla av lögner.
Mina ben som inte bär mig härifrån.
Mina armar som aldrig någonsin vill omfamna mig.
Min mun som ger dig de lögner och tomma ord jag inte vill ge dig.
Idag är första dagen då jag ska leva mitt liv.
Jag skall röra vid mig. Vid mitt inre som ingen någonsin ens varit i närheten av.
Idag släpper jag min svarta klump.
Idag börjar min saga. Med mitt slut.
Jag inväntar dagen då det oudvikliga slaget krossar dig och mig.
Din vekhet och mitt ständiga kippande efter luft.
Önskar så innerligt och förgäves att det vore vårt liv som kunde leva.

Jag älskar dig men inte för en sekund har jag älskat mig.

Idag skall jag säga förlåt och farväl, och aldrig  mer ska denna parasit ta över min kropp.
Idag är första dagen på resten av mitt liv.