Pladdran

När du lämnar sängen kan jag omöjligt somna om. Sängen blir långsamt kallare. Varför ligga och vänta på kylan?
Jag fumlade mig in i köket. Satte på kaffe. Bredde mig en macka (frukost idag igen. man, there is a change indeed). Hoppade ner under duntäcket igen. Och här är jag nu.

Gårdagen var en skön och harmonisk utan panikBeez dag.
Jag spatserade mig genom denna dag utan sedevanliga Hjälp!attacken.
Det minimalt snöklädda berget bestegs. Utan att nästan träffa en enda levande själ gick jag en lång skön promenad. En ensam ekorre försökte skräckslagen göra sig osynlig på trädstammen. Den isande, bitande vinden var på något sätt uppfriskande och jag kände helt plötsligt igen mig.
Nämen, är det här uppe du gömt dig den senaste tiden?
Mina steg gick från tunga till sviktande inom loppet av en minut.
I resten av dagens inköp, muffinsbakande, diskande och firande var det en Beez med en lite mer lustfylld själ.

Jag har dig. Jag har mig. Jag har dagar. Jag har framtid.
Varför ständigt vända mig om för att kisa mot det som huggt mig i ryggen?
Ärren börjar blekna och ingen ger mig längre nya öppna sår. Jag har bara inte märkt det förrän idag.

Vill du gå på lina så titta inte ner. Titta inte åt sidan. Blunda. Ta ett steg.
Du kan få allt som du önskar. Jag ger dig vad du vill. Men det kostar dig mer än pengar. Din kärlek och lite till.

Dags att ge mig även denna dag.
Jag skall ge mig ut på ännu en promenad. De verkar tydligen lugnande på mig. Dämpar rastlösheten och irrandet.
Sedan ska jag bara vara jag. Läsa en bok. Dricka en kopp te och äta min muffin.
Vänta på att du ska komma hem.