Pladdran

Kommentarerna bara glider av mig.
Det är som om hela jag är inlindad från topp till tå i gladpack.
Ni försöker ständigt hälla kletig tjära på min kropp för att sedan puffa fjädrarna över mig.
Men jag skrattar åt era tama försök.
Låer gladpacken lämna min kropp och dansar leende ifrån era hatiska ögon.
Ni jagar mig på era pinniga ben men jag är mycket snabbare.
Jag svävar över marken.
Aldrig förr har jag svävat.
Möjligvis har jag någon gång tidigare lättat en bit över jordens yta men alltid har det slutat i en tvärkrasch.
Alltid har jag landat med ett knäckt näsben som resultat.
Med blodet strömmande ner över vita kläder insåg jag att flyga kanske inte var min vals att dansa.
Men en dag när jag vandrade min väg tittade jag nedåt och såg svindlande ner på era dumma, fula huvuden.
Jag hade lättat utan att jag ansträngde mig.
Utan att jag insett att jag gjorde det.
Med ett leende kramar jag handen som håller min.